v.37. Ensamt
Yes, i fredags var det dags att gå in i vecka 37. Det är nära nu.. tiden springer iväg, samtidigt som det känns som om det är lång tid kvar.
Jag har börjat så smått att packa BB-väskan, men allting känns fortfarande så overkligt.
Mamma, -jag?!
och pappa..... ja det är ju en historia för sig själv snart. Att stöta på varandra på Bakken av alla ställen när man inte setts sen KUB-testet i princip, det var ju bara knasigt. Men att han går rakt förbi utan att komma fram och hälsa på mig när jag sitter på en bänk som han går förbi. Det kan jag ju nog säga att det var riktigt dåligt.
Att gå igenom detta ensam är tufft, tuffare än vad jag väntat ändå. Att inte kunna ha någon att prata med om vad som händer med ens kropp, och framförallt inuti kroppen..
Jag vet att mina nära skulle hjälpa mig om jag bad dem, jag vet att de säkert menar vad de säger när de säger att "Det är bara att ringa om det är något". Men jag hade önskat att de hörde av sig mer, frågade hur det var med oss, om vi behövde hjälp med något, om vi ville ha sällskap. För det vill vi, men jag vill inte be om det. Jag hade önskat att mina när hörde av sig varje dag nu när det närmar sig. Ett sms med en liten text som
"Hoppas allt är bra"
"Tänker på er"
"Har du kunnat sova inatt?"
"Har lillen varit aktiv idag?"
Ja, för mig så känns det inte som om det är så mycket begärt... Fast det är nog det. Alla andra har sina egna liv.. jobb, familjer osv.
Jag har iallafall Kira, bästa sällskapet.
