marlein

 

 

Efter denna morfinspruta vil jag minnas att det blev bättre med smärtan där. 

Denna ballong skulle ju såklart kontrolleras kontinuerligt och de var först inne en stund efter att de satt in den och ryckte lite i slangen som ballongen satt fast i. Den satt där den satt helt enkelt och det var bara att fortsätta vänta en stund. Efter en stund behöve jag kissa och känner då en känsla som liknas med när man drar ut en full tampong, och där kom ballongen ut. Jag var då tillräckligt öppen för att förflyttas in på förlossningen. Äntligen !!

 

Vi packar våra saker och knallar in på förlossningen, kl är nu någong gång sen kväll, nattpersonalen skule nyss gå på sitt pass. Vi fick ett litet rum som delade toalett med grannrummet. Varmt var det på rummet. Riktigt varmt hade det varit hela dagen ute och riktigt varmt var det på rummet. Kanske också det för att elementet var trasigt! Eller rättare sagt så gick det inte att stänga av, så vaktmästaren fick komma och fixa detta, inte bara en, utan två gånger då det inte var rätt verktyg han hade med sig första tillfället.

 

Fantastisk trevlig nattpersonal, vill verkligen beröma er!

 

Jag bestämde mig för Epidural och en läkare kom in och satte in den, ingen större smärta för det. 

 

Passade på att prova lite lustgas, mådde dock mest illa av den. Trots att den var inställd på lägsta.

Nattpersonalen berättade för mig hur jag skulle andas och trycka när det väl var dags så jag skulle vara beredd. Andas in genom näsan och ut genom munnen. (Tackar all styrketräning och annnat som hjälpt mig med denna andningen då den kom väl till pass ett par timmar senasre) Skrik inte !! Spara alla krafter! 

 

Personalen verkade ha koll, kom in då och då, 

Vid ett tillfälle så skulle de kolla ifall epiduralen hade verkat, och det hade den... på ena halvan av mig. Alltså fick vi sätta om den, yay, Bättre det!

 

Vattnet gick inte av sig själv, så det fick de sticka hål på. Kändes ju verkligen som man kissade på sig, och en hel flod kändes det som. Hade fått höra att jag hade mycket vatten, och det kunde de ju bekräfta när det rann vatten jävlar i det...

 

Värkarna kom och gick, blev vad jag minns tätare och kraftigare fram mot tidig tidig morgon. Och, givetvis så började de komma igång riktigt ordentligt när nattpasset skulle gå hem. Jag bad dem stanna och sa att jag skulle låsa dörren så de skulle hjälpa mig. Blev dessvärre inte så, utan mitt i allt värkarbete så bytte de personal, vilket jag knappt ens märkte till en början då jag hade så ont. 

De ber mig hålla igen på varje värk, håll emot!! Jag frågade vid varje värk "Får jag krysta nu?" Men det enda svaret jag får, gång på gång, är "Nej". Jag blir sjukt frustrerad och förstår såklart inte ett skvatt. VARFÖR FÅR JAG INTE KRYSTA??????

 

De bad mig ställa mig upp på knä och hålla i sängkanten, trodde jag skulle smälla av. Två värkr skulle jag stå där, för att röra mig. Kändes som jag höll på att dö...

 

I detta skede hade jag så ont så jag minns knappt vad jag sa. Jag vet att jag skrek efter både smärtlindring och kejsarsnitt men de kunde inte hjälpa mig mer på något sätt. Det var helt enkelt bara att härda ut. 

 

När jag lägger mig tillbaka på rygg och ätnligen får lov att krysta ut barnet så är det ute på tvä krystar. Dock skrek jag så mycket vid det sista skedet att halva stan måste ha vaknat om de inte redan var uppe denna torsdagmorgon den 25e Juli kl 8.13 när jag föder mitt barn. Det kändes som att mitt underliv brann upp. Det var fruktansvärt. Men sekunden efteråt set jag barnmorskan hålla upp ett blått litet barn. Jag frågar vad det blev och de ber mig kolla efter själv. Men jag ville inte ta i bebisen, barnet var ju jättekladdigt och det var så kontigt allting. Men Beccy sa till mig flera gånger att "Jo, det ville jag visst" Och såklart... jag tog barnet till mig. Och det visade sig vara en liten flicka. En helt perfekt liten flicka. Min flicka. MIN MAJKEN!

 

 

Fortsättning kommer... om ett tag, där får ni veta lite mer om vad som hände därefter